2013 Miraval Rosé - från nyhetshyllan 2 maj

Det här borde vara det bästa Angelina Jolie och Brad Pitt har åstadkommit sedan... ja, Changeling och Inglourious basterds? Och med tanke på kvalitén på de filmerna så vill det ju inte säga så lite.

Storyn är enkel: Jolie och Pitt har för mycket pengar, slår sig ihop med familjen Perrin, hemmahörande i franska Rhônedalen och startar egendomen Miraval i Provence. No offence, men vi antar att Angelina och Brad inte har så mycket med själva vinmakandet att göra, för det här är ett riktigt seriöst rosévin. Flaskan är också förtjusande.

Färgen är ljust laxrosa.

Doften är ungdomligt livlig och rejält mineralstinn. Vi får också en drös röda, söta smultron och hallon, friska citrusfrukter samt färska, saftiga örter.

Smaken är intensivt koncentrerad och knastertorr och ger oss samma nyanser som i doften, nu inlindade i en frisk syra och elegant kropp. Den långa eftersmaken utstrålar energi och renhet.

Vi letar men hittar inga egentliga brister. Rosévin brukar inte vara vår grej men det här är riktigt bra. Och gott. Kanske det bästa vi har testat i genren. 150kr på Bolis inklusive kasse. Köp!

 (Fotnot: Winespectator ansåg vinet vara världens bästa rosé och gav den även en plats på den exklusiva Winspectator's Top 100 wines of 2013.) 

Jean-Louis Chave Selection 2010 - Côtes du Rhône Mon Coeur & Saint-Joseph Offerus

Domaine Jean-Louis Chave är i vinkretsar välkänt för sina svindyra syrahviner från norra Rhônedalen. Tur för oss då att man också producerar ett gäng plånboksvänliga(-re) viner från druvor inköpta av kontrakterade odlare. Vi har testat Mon Coeur från Côtes-du-Rhône och Offerus från Saint-Joseph, den förstnämnda en Grenache-Syrahblandning och den senare som sig bör en ren Syrah. Vi tycker att båda vinerna är utsökta uttryck för respektive appellation och väl värda ett köp. Mon Couer är generöst fruktpackad och lite grövre, fylligare i stilen medan Offerus bjuder på lättare, elegantare frukt och en lite mer medelfyllig stil.     

2010 Côtes du Rhône Mon Coeur

Härligt sval, moget körsbärsbärig smak med balanserad syra och visst grepp i strävheten. Mörka bär, örter, lite blommighet och en lätt mineralsälta i samararbete med rostade ektoner ger ett hyfsat komplext vin. En liten alkoholvarm ton i avslutet är knappast störande, snarare avslöjar det ursprung. Det här är egentligen inte så mycket att orda om mer än att vi har att göra med ett riktigt gott vin med balans och elegans, gott att smutta på i sin ungdom. (86/100). 138kr i beställningssortimentet.


2010 Saint-Joseph Offerus

Här får vi en riktigt god, fräsch, blåaktig frukt klädd i en ganska mjuk och smal kostym. Tanninerna är fint sammetslena och syran inte överdriven, snarare alldeles lagom pigg för att höja och förlänga smakerna föredömligt. Frukten är sötsyrlig och påminner om violpastiller, körsbär och plommon. Vi får också en svag malörtsbitter ton samt lite rostad ek och viss vitpepprighet. Sammantaget ett småkomplext, väldigt elegant vin som vi gärna dricker på den unga frukten. (89/100). 195kr i beställningssortimentet.

2011 Langhe Nebbiolo Paolo Scavino - från nyhetshyllan 1 november

Paolo Scavinos Langhe är ännu en finfin Nebbiolo, redo att drickas redan nu, men också stabil nog att lagras ett antal år för den som vill ha en lite mjukare upplevelse. Druvorna som har växt i kalkrik sandjord skördades för hand och jästes därefter på ståltank. Ekhanteringen känns föredömligt avvägd (6 månader på fat, 1 år på rostfritt stål enligt producenten) och släpper fram frukten på ett ypperligt sätt.

Det finns en hel del buteljer kvar ute i butikerna och 150 kronor får - för att prata ankdammsmedia - betraktas som ett fyndpris.  

Initialt väldigt strävt och slutet men ett betydligt öppnare och generösare vin efter bara någon timmes luftning. Härligt klunkvänlig i sin medelfylliga stil med finfin balans mellan samtliga komponenter. Fruktigheten är yppig med druvtypiska toner av nypon, rosor och körsbär. Ekfaten är snyggt inbäddade men skänker komplexitet i form av kanel och rostat kaffe.

Ett superbt välstrukturerat och gott vin för omedelbar konsumtion eller lagring. (90/100)

2011 Les Débonnaires Carroi du Bon Air - från nyhetshyllan 1 november

Cabernet franc är helt klart en underskattad druva som verkligen kan nå komplexitet på egen hand. Speciellt om den får mogna lite långsammare i utvalda delar av Loiredalens svala klimat har den möjlighet att bli riktigt läcker (och dessutom ofta i ett plånboksvänligt prisläge). 2011 Les Débonnaires* från Chinon är ett riktigt gott exempel på detta.

Färgen är blåröd och släpper igenom en del ljus.

Doften är primärfruktig med ett överdåd av röda och svarta vinbär, lavendel, rödbetor, kryddlåda och sotig mineral. Till och från känner vi en lantlig ton av nygödslad leråker som vissa säkert kommer att störa sig lite på - vi gillar't dock. 

Väl i munnen får vi en skönt sval och medelfyllig upplevelse med bra energi i den fullmogna frukten. Höga syror läskar och förmedlar nyanser av örter och saltlakrits. Fin ekbehandling - kanske ingen alls - knappt märkbar i alla fall - ger en ren upplevelse och vinet är överhuvudtaget väldigt balanserat på alla fronter utan att för den delen tappa i egensinnighet. Tanninerna är småtuggiga men ändå mjukt drickbara.

Det här dricker vi gärna omgående, på egen hand eller till bräserade fransyskan med gräddsås. Största möjliga köprekommendation. 149kr på Bolis - finns ett gäng flaskor kvar. (88/100)

* * *

* En person som är "Debonnaire" är någon som är välvillig, ödmjuk och generös

2006 Nikolaihof Riesling Federspiel - från nyhetshyllan 1 november

Småutvecklad riesling i gynnsamt prisläge från klassisk terroir - inte mycket att tveka på - bara att köpa, poppa och klunka.

Helt klar, ljusgulgrön färg. 

Sniffet ger efter en stunds luftning och upptemperering en riktigt läcker fruktighet där limecurd, gröna marmeladkulor och färska örter dominerar. Vi känner också en lätt, kryddig lakritssalt mineralitet vilket skänker djup och komplexitet. Doften är sammantaget tät och sammansatt samtidigt som den känns luftig och fräsch. 

Nyanserna från doften återkommer i smaken som är riktigt bra koncentrerad och fullmatad. Vinet känns inte helt torrt men en bra syra balanserar upp den lilla sötman föredömligt. Den långa eftersmaken är mineralisk och örtig. 

Det här är ett riktigt bra vin, ganska lagom utvecklat också, långt ifrån stort men generöst och intressant, för en ringa penning, med klockren köprekommendation (87/100). 119 kr på Bolis just nu.

2009 Cottanera Etna Rosso - från nyhetshyllan 1 oktober

Ännu en flaska bättre rött från Etna på Sicilien. Ännu ett superbt balanserat, drickvänligt och framförallt gott vin. Vi börjar falla rejält för de här vinerna nu.

Cottaneras Etna Rosso består till 90% av Nerello Mascalese och 10% Nerello Cappuccio. 50% av vinet lagras på stora fat under 9 månader, resterande 50% av vinet lagras på mediumrostade franska ekfat under 9 månader. Vinet buteljeras och vilar på flaska i 18 månader innan det släpps.

Mörk, blåröd färg.

Doften är fint mörkbärig med snyggt invävda ekfatstoner. Knappast bombastiskt utan snarare finstämt och elegant. Frukten är solmogen men ändå fräsch och drar åt söta körsbär och hallon. Ett lager av violblommighet och vulkanisk mineral gör sniffet verkligt intressant.

I munnen får vi ett på alla sätt balanserat vin med fantastisk drickvänlighet. Syrorna och tanninerna är fortfarande höga men besvärar knappast. Frukten är djup och bärig och ekfaten snyggt integrerade.

Vinet lyckas med konsten att vara rikt och fullpumpat och samtidigt skirt och komplext.
Det här är på alla sätt riktigt gott och välstrukturerat. Ska man gnälla på något - och det ska man ju oftast - är det väl att det kanske är lite väl snyggt och polerat i kanten vilket gör vinet en gnutta opersonligt. (87/100)

Det finns ett gäng kvar på bolagshyllorna för den som vill prova. 239kr.

2012 Cottanera Etna Bianco - från nyhetshyllan 1 oktober

Carricante och Catarratto torde vara relativt okända druvor för den som ännu inte har snöat in på vinerna från Etnas sluttningar på Sicilien. Här är i alla fall en blend, väl värd att testa, med 95% av den förstnämnda druvan och 5% av den sistnämnda. Vinet har överhuvudtaget inte kommit i kontakt med ekfat utan har helt och hållet hanterats på ståltank - ren frukt och mineralitet, utan störande ekfatstoner, att vänta alltså. Producenten Cottaneras vinodlingar i den vulkaniska askan på norra sidan av Sicilien, ca 700 meter över havet, omfattar 65 hektar.

Färgen är ljust gulgrön och skvallrar om ungdomlighet...

...vilket bekräftas i sniffet som är citron- och mandarindominerat med fina inslag av lime, krusbär, honungsmelon samt en lätt antydan till stenig mineral. 

Smaken är pigg och fräsch med superprimära nyanser av citronsorbet, krusbärscurd, en avlägsen örtighet och en lätt, elegant mineralton. I all sin friskhet är smakerna snyggt krämiga och runda.

* * *

Helhetsmässigt är detta ett finstämt, välstrukturerat och balanserat (och nära nog stort) vin med tillräcklig substans att klara en bättre torskrygg med knaperstekt bacon, eller varför inte ett par års lagring? Den lilla knutenhet vi upplever just nu borde nämligen kunna öppnas upp genom ett par år i källaren (men klarar vinet verkligen tio år på rygg som importören anger?) Hur som helst är det gott att dricka redan nu även om den petige kanske upplever det lite väl puttenuttigt för stunden . (88/100).

Finns en del flaskor (149kr) kvar, fritt fram att beställa till din lokala butik.