Jean-Louis Chave Selection 2010 - Côtes du Rhône Mon Coeur & Saint-Joseph Offerus

Domaine Jean-Louis Chave är i vinkretsar välkänt för sina svindyra syrahviner från norra Rhônedalen. Tur för oss då att man också producerar ett gäng plånboksvänliga(-re) viner från druvor inköpta av kontrakterade odlare. Vi har testat Mon Coeur från Côtes-du-Rhône och Offerus från Saint-Joseph, den förstnämnda en Grenache-Syrahblandning och den senare som sig bör en ren Syrah. Vi tycker att båda vinerna är utsökta uttryck för respektive appellation och väl värda ett köp. Mon Couer är generöst fruktpackad och lite grövre, fylligare i stilen medan Offerus bjuder på lättare, elegantare frukt och en lite mer medelfyllig stil.     

2010 Côtes du Rhône Mon Coeur

Härligt sval, moget körsbärsbärig smak med balanserad syra och visst grepp i strävheten. Mörka bär, örter, lite blommighet och en lätt mineralsälta i samararbete med rostade ektoner ger ett hyfsat komplext vin. En liten alkoholvarm ton i avslutet är knappast störande, snarare avslöjar det ursprung. Det här är egentligen inte så mycket att orda om mer än att vi har att göra med ett riktigt gott vin med balans och elegans, gott att smutta på i sin ungdom. (86/100). 138kr i beställningssortimentet.


2010 Saint-Joseph Offerus

Här får vi en riktigt god, fräsch, blåaktig frukt klädd i en ganska mjuk och smal kostym. Tanninerna är fint sammetslena och syran inte överdriven, snarare alldeles lagom pigg för att höja och förlänga smakerna föredömligt. Frukten är sötsyrlig och påminner om violpastiller, körsbär och plommon. Vi får också en svag malörtsbitter ton samt lite rostad ek och viss vitpepprighet. Sammantaget ett småkomplext, väldigt elegant vin som vi gärna dricker på den unga frukten. (89/100). 195kr i beställningssortimentet.

2011 Langhe Nebbiolo Paolo Scavino - från nyhetshyllan 1 november

Paolo Scavinos Langhe är ännu en finfin Nebbiolo, redo att drickas redan nu, men också stabil nog att lagras ett antal år för den som vill ha en lite mjukare upplevelse. Druvorna som har växt i kalkrik sandjord skördades för hand och jästes därefter på ståltank. Ekhanteringen känns föredömligt avvägd (6 månader på fat, 1 år på rostfritt stål enligt producenten) och släpper fram frukten på ett ypperligt sätt.

Det finns en hel del buteljer kvar ute i butikerna och 150 kronor får - för att prata ankdammsmedia - betraktas som ett fyndpris.  

Initialt väldigt strävt och slutet men ett betydligt öppnare och generösare vin efter bara någon timmes luftning. Härligt klunkvänlig i sin medelfylliga stil med finfin balans mellan samtliga komponenter. Fruktigheten är yppig med druvtypiska toner av nypon, rosor och körsbär. Ekfaten är snyggt inbäddade men skänker komplexitet i form av kanel och rostat kaffe.

Ett superbt välstrukturerat och gott vin för omedelbar konsumtion eller lagring. (90/100)

2011 Les Débonnaires Carroi du Bon Air - från nyhetshyllan 1 november

Cabernet franc är helt klart en underskattad druva som verkligen kan nå komplexitet på egen hand. Speciellt om den får mogna lite långsammare i utvalda delar av Loiredalens svala klimat har den möjlighet att bli riktigt läcker (och dessutom ofta i ett plånboksvänligt prisläge). 2011 Les Débonnaires* från Chinon är ett riktigt gott exempel på detta.

Färgen är blåröd och släpper igenom en del ljus.

Doften är primärfruktig med ett överdåd av röda och svarta vinbär, lavendel, rödbetor, kryddlåda och sotig mineral. Till och från känner vi en lantlig ton av nygödslad leråker som vissa säkert kommer att störa sig lite på - vi gillar't dock. 

Väl i munnen får vi en skönt sval och medelfyllig upplevelse med bra energi i den fullmogna frukten. Höga syror läskar och förmedlar nyanser av örter och saltlakrits. Fin ekbehandling - kanske ingen alls - knappt märkbar i alla fall - ger en ren upplevelse och vinet är överhuvudtaget väldigt balanserat på alla fronter utan att för den delen tappa i egensinnighet. Tanninerna är småtuggiga men ändå mjukt drickbara.

Det här dricker vi gärna omgående, på egen hand eller till bräserade fransyskan med gräddsås. Största möjliga köprekommendation. 149kr på Bolis - finns ett gäng flaskor kvar. (88/100)

* * *

* En person som är "Debonnaire" är någon som är välvillig, ödmjuk och generös

2006 Nikolaihof Riesling Federspiel - från nyhetshyllan 1 november

Småutvecklad riesling i gynnsamt prisläge från klassisk terroir - inte mycket att tveka på - bara att köpa, poppa och klunka.

Helt klar, ljusgulgrön färg. 

Sniffet ger efter en stunds luftning och upptemperering en riktigt läcker fruktighet där limecurd, gröna marmeladkulor och färska örter dominerar. Vi känner också en lätt, kryddig lakritssalt mineralitet vilket skänker djup och komplexitet. Doften är sammantaget tät och sammansatt samtidigt som den känns luftig och fräsch. 

Nyanserna från doften återkommer i smaken som är riktigt bra koncentrerad och fullmatad. Vinet känns inte helt torrt men en bra syra balanserar upp den lilla sötman föredömligt. Den långa eftersmaken är mineralisk och örtig. 

Det här är ett riktigt bra vin, ganska lagom utvecklat också, långt ifrån stort men generöst och intressant, för en ringa penning, med klockren köprekommendation (87/100). 119 kr på Bolis just nu.

2009 Cottanera Etna Rosso - från nyhetshyllan 1 oktober

Ännu en flaska bättre rött från Etna på Sicilien. Ännu ett superbt balanserat, drickvänligt och framförallt gott vin. Vi börjar falla rejält för de här vinerna nu.

Cottaneras Etna Rosso består till 90% av Nerello Mascalese och 10% Nerello Cappuccio. 50% av vinet lagras på stora fat under 9 månader, resterande 50% av vinet lagras på mediumrostade franska ekfat under 9 månader. Vinet buteljeras och vilar på flaska i 18 månader innan det släpps.

Mörk, blåröd färg.

Doften är fint mörkbärig med snyggt invävda ekfatstoner. Knappast bombastiskt utan snarare finstämt och elegant. Frukten är solmogen men ändå fräsch och drar åt söta körsbär och hallon. Ett lager av violblommighet och vulkanisk mineral gör sniffet verkligt intressant.

I munnen får vi ett på alla sätt balanserat vin med fantastisk drickvänlighet. Syrorna och tanninerna är fortfarande höga men besvärar knappast. Frukten är djup och bärig och ekfaten snyggt integrerade.

Vinet lyckas med konsten att vara rikt och fullpumpat och samtidigt skirt och komplext.
Det här är på alla sätt riktigt gott och välstrukturerat. Ska man gnälla på något - och det ska man ju oftast - är det väl att det kanske är lite väl snyggt och polerat i kanten vilket gör vinet en gnutta opersonligt. (87/100)

Det finns ett gäng kvar på bolagshyllorna för den som vill prova. 239kr.

2012 Cottanera Etna Bianco - från nyhetshyllan 1 oktober

Carricante och Catarratto torde vara relativt okända druvor för den som ännu inte har snöat in på vinerna från Etnas sluttningar på Sicilien. Här är i alla fall en blend, väl värd att testa, med 95% av den förstnämnda druvan och 5% av den sistnämnda. Vinet har överhuvudtaget inte kommit i kontakt med ekfat utan har helt och hållet hanterats på ståltank - ren frukt och mineralitet, utan störande ekfatstoner, att vänta alltså. Producenten Cottaneras vinodlingar i den vulkaniska askan på norra sidan av Sicilien, ca 700 meter över havet, omfattar 65 hektar.

Färgen är ljust gulgrön och skvallrar om ungdomlighet...

...vilket bekräftas i sniffet som är citron- och mandarindominerat med fina inslag av lime, krusbär, honungsmelon samt en lätt antydan till stenig mineral. 

Smaken är pigg och fräsch med superprimära nyanser av citronsorbet, krusbärscurd, en avlägsen örtighet och en lätt, elegant mineralton. I all sin friskhet är smakerna snyggt krämiga och runda.

* * *

Helhetsmässigt är detta ett finstämt, välstrukturerat och balanserat (och nära nog stort) vin med tillräcklig substans att klara en bättre torskrygg med knaperstekt bacon, eller varför inte ett par års lagring? Den lilla knutenhet vi upplever just nu borde nämligen kunna öppnas upp genom ett par år i källaren (men klarar vinet verkligen tio år på rygg som importören anger?) Hur som helst är det gott att dricka redan nu även om den petige kanske upplever det lite väl puttenuttigt för stunden . (88/100).

Finns en del flaskor (149kr) kvar, fritt fram att beställa till din lokala butik.

Östeuropeisk Sauvignon blanc x2

Montenegro och Slovenien är knappast länder vi förknippar med vin. Förväntningarna är därför inte direkt skyhöga när vi häller upp ett glas Sauvignon blanc från respektive land. Vi har aldrig provat vare sig röda eller vita viner från de här länderna tidigare men på pappret ligger Slovenien bäst till, inklämt som det är mellan de stora vinländerna Italien, Österrike och Ungern. Montenegro känns varmt och vinovänligt, speciellt för en kallklimatdruva som Sauvignon blanc. Gissningarna visar sig stämma bra.

2011 Plantaže Crnogoski Sauvignon är köpt på plats i Montenegro för ungefär 50kr.

Ljus, gulgrön färg. Doften är lite äggigt svavlig med inslag av gula äpplen, plommon och vulkanisk, rökig mineral. Inte helt olikt de viner från Gran Canaria som vi har testat. Smaken är mycket flintarökigt mineralisk med en lite varm syra. Vi får citron, lakrits, viss örtighet och en småekig fyllighet. Ett helt okej vin i lätt, ganska okoncentrerad men hyfsat ren stil som vinner i egensinnighet vad den förlorar i smakklenhet och syrafattighet.

2012 Fosilni Breg Sauvignon Blanc Domaine Ciringa finns på Bolaget för 109kr.

Färgen är ljust gulgrön. Pigg, både fruktig och mineralisk doft, rik men ändå elegant med inslag av citron, lime, basilika, kiwi, musselskal och krita. Smaken är fräsch med bra syra och god stoppning. Initialt mineralisk, övergående i härlig fruktighet och ett harmoniskt avslut. Här får man en god kombination av Loires friska, mineraliska sauvignon och nya världens fruktiga, smakrika dito. Klarar sig även fint när temperaturen stiger något (vilket alltid är ett gott kvalitetstecken). Ett mycket bra vin.

2010 Domaine Leon Barral Jadis - från nyhetshyllan 1 augusti

Årgång 2009 av Leon Barrals vin Jadis var gravt alkoholtungt med överhettad frukt och alldeles för låg syra vilket gjorde vinet jolmigt. Tidigare årgångar - vi minns särskilt 2005 - har visat på en smått magnifik kombination av muskler och finess med smaksensationer som vi knappast har hittat i andra viner. Dags att ge sig an 2010an för att se om Barral fortfarande äger.

Jadis är en blend av 50% Carignan från gamla stockar, 40% Syrah och 10% Grenache. Vinet har lagrats på ekfat i två år.

Blåröd, helt tät färg.

Typiskt storslagen, från första sekund vidöppen doft med direkt attack av röda äpplen, flintstensrök, lavendel, mosade björnbär, mörk choklad och den blodigaste av köttbitar. Sanslöst finnesrikt, egensinnigt, stilbildande och överväldigande.

Smaken ger en hög syrlighet, rejält bitiga tanniner och lager på lager av nyansrik frukt och ekfatighet. Vi får en perfekt balanserad alkohol - trots på pappret höga 14,5%, superbt lockande frukt i form av mörka, sött solmogna (men aldrig syltiga) mörka bär, bakgrundtoner av mörkrostat kaffe och en viss lantlighet i örter, jord och ladugårdens alla djur.

Drickbarheten är total redan nu om man inte ryggar för lite strävhet men ett par år på rygg kommer att göra det här vinet än mer harmoniskt. Starkast möjliga rekommendation alltså. Per definition ett stort vin. Du hittar det här innan det tar slut. (92/100)

2011 Mandolás Furmint Dry - från nyhetshyllan 1 augusti

Med tanke på det frekventa rapporterandet kring det här vinet kan man närmast tro att vi har köpt aktier i Tokaj Oremus men så är inte fallet, vi råkar bara gilla Mandolás Furmint väldigt mycket. 2011an är inget undantag. På pluskontot denna gång går en prissänkning på tjugo spänn in.

Druvan är Ungerns stolthet Furmint. Vinet både jäser och lagras på små ekfat och det får också ligga en viss tid på sin jästfällning. Allt detta för att öka komplexiteten och smakupplevelsen.

Färgen är ljusgul, närmast grön. Kristallklar och fin.

Doften är ytterst ungdomlig och frisk med vulkanisk mineralitet i fronten. Vi får en hel del primär fruktighet av citron, krusbär och päron men också en liten popcornnyans som förmodligen härstammar från ekbehandlingen.

Smaken är även den ung och piggt frisk i medelfyllig, läskande stil. Vi får en härlig syra som verkligen bär fram smakerna och ger vinet längd och ryggrad. Smakerna drar åt gröna krusbär, färska örter, gröna äpplen och lätt stenrökig mineral. Ektonerna är fint integrerade och ger endast en liten grönpepprig ton till helhetsintrycket.

Det här är som vanligt ett ruskigt bra vin att dricka i sin ungdom och som också kommer att bli bättre och bättre för varje dag som går. Vänta gärna fem, eller varför inte tio, år innan du öppnar nästa flaska. Frukten kommer att ha öppnat upp och nästan blivit söt, smaken kommer att upplevas fylligare och rundare samtidigt som mineraliteten kommer att finnas kvar, lika energisk som förut.

129kr på SB. Limiterad upplaga. Skynda.

Etniska viner - ett vitt och ett rött

Det talas varmt i bloggosfären om vinerna från vulkanen Etnas sluttningar på Sicilien. Södra Italien är överhuvudtaget lite av en kunskapslucka för oss och vi provar därför ett vitt och ett rött vin härifrån för att se om det är något för oss. Viner från vulkanisk jordmån/berggrund känner vi sedan tidigare till genom främst Kanariska och Ungerska viner. De senare (och då helst vita exemplar) såklart av betydligt högre klass.

* * *

Det vita vinet, 2010 Cuvée delle Vigne Niche Bianco, består till 100% av den för oss okända druvan Carricante från 25-60 år gamla stockar som har växt i vulkanisk jord. Alkoholjäsning, malolaktisk jäsning och lagring har skett på franska ekfat. Producenten Tenuta delle Terre Nere producerar årligen 6000 flaskor av vinet.

Malolaktisk jäsning och ekfatsbehandling visar sig tydligt i den runda, feta, lite smöriga smaken. Syran är ett uns för lågt balanserad för vår smak och orkar inte riktigt bära upp den enorma smakrikedom som vinet har i form av gula äpplen och krusbär, honung, mandel, ramslök och svavelvulkanisk mineralitet. Det här är ett egensinnigt vin som vi gärna rekommenderar för den vetgirige. Vi avstår dock ytterligare köp. (199kr, 87/100)

* * *

Det röda, 2010 'A Rina, består till största delen av druvan Nerello Mascalese med några procent adderade av Nerello Cappuccio. Druvsorterna är okända för oss men ska vara förstavalet vid produktion av kvalitetsviner från Etnas östra sida. Producenten är Girolamo Russo. Vi lämnar teorin och provar.

Här får vi en härligt syrlig, frisk upplevelse med massor av röda bär och småkärv örtighet. Vinet uppträder elegant och lätt i munnen men har ändå en viss strävhet som stadgar upp helhetsupplevelsen och gör att vinet känns riktigt välstrukturerat. Vi bjuds på söta, solmogna jordgubbar och hallon och samtidigt strama, tjuriga lingon och tranbär. En småbitter vulkanisk mineral adderar ytterligare komplexitet. I en blindprovning hade tankarna utan tvekan gått till en bättre Bourgogne. Supertrevligt och fantastiskt gott. Kan säkert utvecklas ytterligare med några års lagring. Det här dricker vi gärna igen. Och igen. (179kr, 90/100)

2012 Domaine de la Tour du Bon Rosé

Till midsommarsillen kan vi inte annat än rekommendera en kall öl med tillhörande immig snaps, men den som vill smutta på något riktigt läskande och grisskärt medan potäterna kokar bör genast bege sig till den statliga vinshopen innan de stänger för helgen och införskaffa en flaska Domaine de la Tour du Bon rosé. Ta två förresten, så bra är det faktiskt. Glad midsommar!

Balanserad, fräsch smak med smultron, röda vinbär, mynta, lakrits och mineral. Avslutet är angenämt bitterbeskt. Superskön upplevelse från första zippen. Ett riktigt välgjort vin med elegans och ursprungskänsla. Våra varmaste rekommendationer. (90/100)

Årets första, bästa och enda rosé?

Roséviner har aldrig varit vår grej. Någon gång varje vår brukar vi dock ta mod till oss och prova en flaska, mest för att det ser så förbaskat gott och läskande ut. Vi blir sällan hänförda men kanske inte heller helt avskräckta.

I år föll lotten på en provensalsk egendom som även gör fantastiska röda viner som vi gärna matar källare och gom med. Det handlar om välkända Château Vignelaure i Coteaux d'Aix-en-Provence och deras rosé gjord på 80% Grenache från gamla stockar och 20% Syrah. Vinet har legat på ståltankar i kontakt med sin jästfällning för att addera komplexitet till smaken.

Färgen är ganska ljus med orangerosa nyans. Doften är ung och pigg med lite rödbäriga inslag. Rent och fint utan alltför många nyanser att fördjupa sig i. Smaken ger en balanserad fräschör som med näppe klarar att balansera en ganska rejäl oljig fyllighet. Det här är ett ganska välmatat rosévin med bra koncentration. Associationerna drar åt smultron och våta stenar. Inget jättestort vin men intressant, gott och verkligen fint balanserat.

Återfinns i beställningssortimentet för 139kr (dock tillfälligt slut hos importören).

2011 Kent III Edizione Rosso

Bakom Kent III Edizione Rosso står producenten Tua Rita, kanske mest kända för sin 100-procentiga Merlot Redigaffi. Toscansca Kent III Edizione Rosso består förutom Merlotdruvor även av Alicante och har lagrats i franska barriquer. Vinet har letat sig in i Systembolagets ordinarie sortiment och kostar 179kr.

En svartvinbärs- och plommonkompott följs av en tydlig stallton i doften. Vinet öppnar upp och är generöst direkt. Vidare sniffande ger oss choklad, kaffe och körsbär i likör. Vi smakar och erfar ett rejält och tanninstramt vinbygge i harmonisk, drickfärdig balans i en generös fruktfyllig kropp med ett vaniljigt avslut. Vill man runda av syror och tanniner klarar vinet säkert minst fem år framöver, kanske mer.

2011 Clos de Nouys Sec

Vårvärmen når västkusten (nåja) och längtan efter svalkande Chenin blanc blir till slut för stor. Vi drar korken ur en purung Vouvray i det nedre prissegmentet och fattar inte varför vi inte dricker det här oftare. Så fräsch på egen hand med sin fina frukt och höga syra. Så bra till lite rejälare mat såsom ugnsbakad lax med gräddigt potatismos.

Producenten Pierre Chainier producerar viner från 145 hektar odlingar i Loire och man säger sig bedriva ett hållbart jordbruk med den modernaste av teknik till hjälp. Clos de Nouys Sec görs av Chenin blancdruvor som har växt i syd-syd-västlig riktning på en jordmån av lera och kalksten.

Färgen är klar och fin i en gulgrön nyans.

Doften är ungdomligt frisk med citrus, blomster och gräs, alltihop omhuldat av en skön kalkighet. Riktigt piggt och intresseväckande.

Smaken är superfrisk i ren, ungdomlig stil. Vi bjuds på citrus, viss örtighet samt mer rejäla toner av mango och mariekex. Avslutet är både mineraliskt och fruktigt. Eftersmaken är lång och lite fett fyllig.

Det här vinet bjuder på renhet, fräschör, god koncentration och längd och gör oss allmänt glada. Dessutom helt rätt prissatt och ett givet köp för cheninfantasten. Producenten anger en lagringskapacitet på fem år. Vi tror att det är i underkant. Det kommer inte att göra ont att lagra fram lite mer toner av honung, ylle och bivax men vinet bjuder redan nu på mycket gott.

115 kronor via beställningssortimentet.

2011 Tokajicum Darázskö Furmint

Pinfärskt från nyhetshyllan 1 mars!

Det är inte varje dag det sker men så fort det dyker upp en Furmint på bolagshyllorna så brukar vi vara där och testa. Furmint odlas (som bekant?) med störst framgång i Ungern och där med fördel i det nordostliga Tokaj och kan ge alltifrån fint mineraliska, elegant transparenta, terroirdrivna viner till, som i det här fallet, mer fruktdrivna, kryddiga, generösa tolkningar av druvan. I sina bästa stunder ger druvan långlivade viner med en lång, intressant utvecklingskurva. Det här vinet gör man nog dock bäst i att konsumera inom några år.

Tokajicum Darázskö Furmint 2011 har en ljusgul färg och en doft som initialt känns enkelt fruktig med gula äpplen, plommon och rosenkvitten. Efter lite luft i glaset öppnar sig dock fina nyanser av peppar, mineral och rostad ek upp.

Smaken är riktigt fyllig och rik, närmast burdus i sin generositet. Fräschören är okej men vi är vana vid betydligt högre syra i vår Fumint. De nio månaderna på ekfat ger tydliga, kanske lite väl tydliga, nyanser av rostad ek och nötter. Vi får en hel del typicitet i form av tropisk frukt, tvålig stålull, lite rökig vulkaniskt mineral samt grönpeppar.

Vinet är småkomplext och intressant men saknar lite finess. Avslutet är kraftfullt och ganska långt.

100kr på Bolaget och då ingår en plastkasse. Vi gillar't. Rekommenderas.

Druvan för dagen: Maturana

Ny druva! 

Normalt sett består våra Riojor till största delen av Tempranillo men här bjuds vi på ett vin av druvan Maturana. Det här är en ny bekantskap och vi får gå till litteraturen för att söka kunskap. Enligt Systembolaget finns det tre varianter av Maturana: Maturana blanca, Maturana tinta och Maturana parda, varav den förstnämnda är en grön druva och de två sistnämnda blå. Det framgår dock inte vilken av dessa vårt vin består av... Gissningsvis någon eller båda av de blå. Wikipedia ger oss en ledtråden att Maturana tinta är densamma som druvan Bastardo, främst odlad i Portugal. Vi kollar i Oz Clarkes vinatlas men finner inget stöd där för Bastardotesen. Ytterligare Googling leder oss till information att Maturana är en nära nog utdöd Riojadruva, en gång i tiden betydande i vinframställningen, som kännetecknas av lång hängtid vilket ger hög potentiell alkoholhalt, djup färg och uttalade tanniner.

Ok, vi nöjer oss med det. Och vinet då?

Hyggligt vin med Rioja-karaktär. Kryddig smak med inslag av dill, tobak, fat, torkad frukt och björnbär. Doft av tobak, dill, ek, kryddor samt en liten nyans av rosor. 

Ett trevligt, välbalanserat vin med viss komplexitet. En lite för kraftig ton av alkohol i avslutet drar ned betyget något men hindrar inte en rekommendation: testa detta! 149kr på Bolaget.

Castello di Monsanto

När övriga bloggsverige tipsar om traditionellt makad Sangiovese kan vi inte annat att hänga på. Trötta som vi är på överextraherade, sönderekade, sötsliskiga caberneter från Toscana jublar vi när vi får sätta tänderna i ett gäng så här eleganta, balanserade och komplexa viner. Producenten är Castello di Monsanto och vi har i tur och ordning testat deras Chianti, Chianti Classico samt Chianti Classico Riserva. Bra grejer alltihop men vi kommer tveklöst att bättra på vinkällaren med Classicon.
 
Castello di Monsantos Chianti, Monrosso, är vinifierad på ståltank i 12-15 dagar och lagrad på slovenska ekfat i 12 månader. Efter rejäl luftning får vi en hel del skönt körsbärskärniga toner samt lakritskrydda, torkade örter och en svag nyans av läder. Vinet är skönt svalt och transparent vilket ger nyanserna fullt spelutrymme. Fint syrlig syra ger smakerna en extra skjuts in i eftersmaken. Trots allt ett ganska enkelt om än välgjort vin.

Steget upp till Chianti Classicon, Castello di Monsanto, visar sig vara stort. Efter vinifiering i 18 dagar på ståltank lagrades vinet 12 månader på 50 hektoliters slovenska ekfat. Det här är ett härligt drickbart, saftigt vin. Lätt och elegant och präglat av renhet, fräschör och balans. Smakfulla, läskande nyanser av körsbär, hallon, mandelmassa och viol. Väldigt fokuserad frukt som aldrig blir tungrodd utan istället tillåter mineralitet och ekfatstoner att smyga fram. Kan sparas i många år men är trots visst tanninmotstånd så pass lättklunkat redan nu att det blir svårt att hålla tassarna borta. Sangiovese precis som vi vill ha den.

Monsanto Riserva vinifieras under 20 dagar i ståltank. Därefter sker lagring på små ekfat under ca 18 månader. Vinet är lite mer ekfatspräglat än sin lillebror och dessutom något strävare. Kanske känns vinet på grund av detta något mer lagringskrävande och i nuläget ointegrerat. Smakerna är dock på plats med typiska nyanser av körsbär, hallon och viol. Mineral och ekig choklad kompletterar. Ledorden blir struktur och balans men vi skulle helst vilja spara vinet ett antal år för avrundning.

Bristly importerar och du köper via Systemets beställning. 99 väl investerade, 149 underprissatta respektive 199 rimliga kronor.