2009 Beaujolais-Villages Joseph Faiveley

Beaujolais förknippas oftast med de träliga viner som släpps en gång om året på Systembolaget. Dessa Nouveauer har dock ganska lite att göra med de mer serösa vinerna som ploppar upp här och var i regionen. Helst tar vi oss an viner från någon av de tio Cruerna men det har talats så mycket om årgång 2009 att vi vågar oss på Villagenivån. Faivelay brukar vara en pålitlig producent dessutom.

I glaset får vi ett ungdomligt vin med rubinröd färg. Sniffet är initialt lite smörkolaaktigt på ett banalt, fejkat sätt, vilket vi inte gillar. Detta luftar snabbt bort och vi får en betydligt seriösare doft av söta, röda hallon, violpastiller, saltlakrits och kaffekaramell. Inte ett spår av den fruktade skumbananen tack och lov.

Vi smakar och möts av en frisk men balanserad syra, mjuka men närvarande tanniner och en solmogen men torr frukt. Smaken är varken jättekomplex eller jättelång med det som bjuds är förbaskat gott, balanserat och drickvänligt.

Starkaste köprekommendation. Carovin importerar. Du beställer via Bolis.

Åsnevin

Vår utsända vänder efter semester hem med en flaska kroatiskt rödtjut. Varken vi eller hon har den blekaste om vad som är typiskt eller bra eller gott från den här delen av Europa så hon får gå på mannen i kassans råd: "Köp den med åsnan på, det är de bästa vinerna". Sagt och gjort, åsnevinet står nu på bordet redo att avnjutas.

Årgången är 2010 och åtminstone en av druvorna är Plavac mali som vi endast har läst om. Den ska tydligen vara en korsning mellan Zinfandel och en inhemsk kroatisk druva. Mycket mer vet vi inte. Jo: vinet är rött, kostade under hundringen och etiketten föreställer en åsna.

Smaken är tunn och kokt med torra tanniner. Ett pedagogiskt exempel vad som händer när man odlar vindruvor där det är lite för varmt. Vi får lite torkade, röda bär, russin och mjölkchoklad (ekchips?), i övrigt är det väldigt identitetslöst och smaklöst (ungefär som en åsna?). Den anonyma bärigheten känns dammig och ofruktig. Det här var verkligen inte roligt men allt måste ju testas i jakten på det perfekta vinet. Etiketten är faktiskt väldigt snygg i alla fall.

2009 Grüner Veltliner Smaragd Axpoint

Under en ljuvlig kväll, sommaren 2009 lyckades tre femtedelar av Bordsvinet med konststycket att få höra The Boss köra Tom Waits gamla dänga Jersey girl för första gången någonsin i Europa. Ja, det var vackert den där ljumma kvällen på Ernst-Happel-stadion i Wien. Men detta om detta... Vi lyckades också bekanta oss med den vackra dalen som utgörs av Donau till höger och en vägg av vin till vänster, sett från insidan av en Volvo med ivrigt viftandes vindrutetorkare.

Wachau är området precis mellan avfarten till den väldiga Europaväg 1 och där floden gör en krök mot öster. Man möts av minst sagt branta sluttningar i väster, ofta terrasserade för att förhindra att vingårdarna sköljs ner i floden. Fortsätter man vidare mot Wien passerar man även ganska snart distrikten Kremstal och Kamptal.

Vingården Axpoint är belägen vid foten av vingården Singerriedel vid byn Spitz. Härifrån tar Domäne Wachau - ganska så rejält erkända för sina fina viner i åtkomliga prisklasser - druvorna till sin Smaragd. Österrikarna gillar sina viner unga och vi följer glatt den traditionen:

Rejält tät, substansrik färg.

Stor, fruktig, blommig doft med stor nyansrikedom i ungdomlig, fräsch, helt ren stil. Vi hittar bland annat en stor godisskål med både hallonsnören och citronkarameller, inlagda päron, mandel och den druvtypiska grönpepprigheten.

Smaken är oljigt fyllig och mycket frisk. Här är det fullt spjäll på den tropiska fruktigheten men vi återfinner också mandelkubb, peppar och mineral. Eftersmaken är lång och koncentrerad med intressant komplexitet.

Det här är en av de bättre Grüner Veltlinerna vi har testat och ett köp rekommenderas starkt. Borde gå att lagra ett bra tag för avrundning men superb redan nu. En finfin bröllopsgåva dessutom skall tilläggas.

Vinet finns kvar på storstadsbolagen. Köp!

2007 Langhe Nebbiolo La Spinetta

Det här är bara så fruktansvärt gott, på egen hand eller till Lulles rökta korv, eller till en bit mogen Camembert... men vi tar det från början:

Druvorna till La Spinettas Langhe Nebbiolo skördades för hand i oktober från producentens vingård i Starderi. Efter jäsning och skalmaceration under en veckas tid i ståltankar lagrades vinet ett år på franska ekfat. Resultatet efter ytterligare några år på rygg:

Ganska transparent körsbärsfärg med antydan till orangebrun nyans på tungan. JA, vinets tunga!

Sniffet är förföriskt med sensuell parfym, bärighet i form av tranbär och körsbär samt fint rostad ek som bidrar med nyrostat kaffe. Vi ges också arketypiska nyanser av viol, rosor, tjära och lakrits, alltihop i en ungdomligt fräsch tappning.

Vi smakar och får en riktigt frisk syra och inledningsvis ganska vassa tanniner. Vinet blir mildare efter luftning och öppnar upp ett brett register av blålila frukt och delikata ektoner. Även en örtig, lite kärv ton som lätt associeras till vulkanisk aska finns där.

Det känns som en evighet från La Spinettas sötklumpiga Barbera som vi provade häromsistens i samma prisklass. Fantastiskt välgjort, välstrukturerat och välsmakande. Drick nu eller spara flera år.

08:an släpptes på Bolis för ett tag sedan och är snart slut.

2008 Mas des Chimères, Terrasses du Larzac

Hela veckan hade vi pratat om hur genom-lat den kommande lördagen skulle bli. Det skulle visserligen studeras en smula inför en hemtenta men fokus skulle ligga på tidningsläsande, tv-spelande och så småningom hämt-mat-ätande, vindrickande och film-tittande. Väder-rapporterna hade vi också med oss - det hade talats om stormvindar, ös-regn och minusgrader - inomhusväder i 180 alltså. Men döm av vårt missnöje när vi slår upp gardinerna och ser att den där jäkla brittsommaren hade dröjt sig kvar ännu en helg. Vi stod alltså vid ett vägskäl - antingen ge oss ut i naturen för att leta svamp, leta upp någon utställning eller genast stänga ner persiennerna och bokstavligen låtsas som det regnar. Vi valde det senare.

Någonstans mellan frukost och mellanmål korkar vi upp vårt enda exemplar av 08 Mas de Chimeres, Terrasses du Larzac som kunde hämtas upp i en sk. eko-låda för någon månad sedan. Det är Södermalmsbaserade Niklas Andersson som sedan några år driver sitt Vinik - en småskalig importfirma med fokus på sydfranska, biodynamiskt och ekologiskt odlade drickfärdiga viner till sympatiska priser som har skickat den. Och hur brokig den samlade skaran vin-entusiaster i huvudstaden än må vara så förenas den i en ovillkorlig kärlek till denne Nik som tycks träffa rätt i varenda vin som tas hem. Han hyllas i varenda blogg man ramlar över och efter hittills 3 beställningar kan vi bara stämma in i hyllningssången.

Efter ett par timmar är det så äntligen dags för en första sniff på detta intensivt mörkröda vin som fått umgås med syre i några timmar. Det är en utvecklad, stor doft som möter oss. Det är mogen frukt, bär, barrskog, ferraribilar, söta hallon och egentligen allt det andra vi brukar träffa på när vi är på besök i Languedoc - en region vi lärt oss älska under året - örter, lite fat, lakrits. Som så många gånger förr när vi sniffar och smakar på vin vi verkligen gillar så föds tanken på en liten resa i regionen och så ser vi att Ryanair flyger till Beziers, ett stenkast från Octon där den här mustaschprydde mannen håller till. Och så tänker vi att en lång-helg runt mars kanske inte vore så dumt...

När vi smakar är vi båda rörande ense om att "balanserat" är ett bra ord att sammanfatta - dels är den relativt höga alkoholhalten, 14,5 %, fint balanserad, även om vi möts av en liten liten värme mot slutet. Men även druvorna - lika delar syrah, carignan, cinsault, grenache och mourvèdre - ingen tillåts sticka ut och ta över. Det är ett snällt vin med mjuka, lena tanniner som funkar alldeles klockrent till hämt-pizzan men som lika väl skulle kunna avnjutas som rent sällskapsvin. Hallonen är där, lakritsen, örterna (rosmarin?) likaså. Det här är gott, riktigt riktigt gott. 100 poäng... på en kanske 107-poängsskala till det facila priset av 185:-.

Nya flaskor beställda av en ny favorit!

2008 Dogana

Här är ett vin som släpptes som nyhe... tillfäll... ja, eller vad det kallas nu för tiden, den 1 september på Systemet. Vi föll ganska hårt för detta lilla kraftpaket som kanske inte är ett under av komplexitet men som gav en hel del återbäring för en ringa penning.

De ingående druvorna (80% Sangiovese, 10% Mammolo, 10% Canaiolo) har sin hemvist i producenten Palazzo Vecchios egna odlingar i de södra delarna av Toscana i appellationen Rosso di Montepulciano.

Efter handskörd jäses musten i åtta dagar i ståltank med daglig överpumpning. Därefter lagring på slovenska botti under ett år. Efter klarning med äggvita och lätt filtrering sker buteljering.

Våra notater:

Ljusröd, lätt genomsläpplig färg.

Stor, kryddig, varm och sötfruktig doft med nyansrika inslag av sten, röda bär, buljong, en släng kogödsel och orientaliska kryddor.

Smaken är ung, medelsträv och medelfyllig. Vi talar om ganska strama tyglar med nyanser av plommon, torkade örter och lakritsrot. Riktigt torrt, saftigt och läskande, kanske inte jättetypiskt varken vad gäller ursprung eller druva men oavsett det riktigt gott.

Vi snackar rejäl drickbarhet redan nu men anar att det här kan visa sig bli riktigt bra om, säg, fem år. (87)

Finns kvar för 109 spänn på Bolis!

2006 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor

Vinet är vackert blodrött med en hel del genomskinlighet.

Doften är initialt lite knuten men öppnar snart upp sig med tydligt utvecklade nyanser av buljong och läder. Vi hittar en hel del ungdomlighet intakt i form av viol, parfym och färska örter. Sniffet är minst sagt lockande och toppas av krossade stenar och varm mjölkchoklad.

Munnen bjuds på en frisk upplevelse med bra, men nedslipade, tanniner. Läder, hallon, kryddor och stalltoner dröjer sig kvar i den värmande, småsöta eftersmaken.

Visst, den finns en och annan lucka i koncentrationen, och visst, vinet kanske börjar närma sig/har passerat sin topp, men det som bjuds är bara så fruktansvärt gott och sippvänligt att vi struntar i petitesserna och istället dricker ur. (88)